I´m ready to spread my wings!
Tror nog att det blir första gången jag nämner detta på bloggen, men nu känner jag att jag måste lätta mitt hjärta. Och då gör jag det rejällt. Har mer eller mindre under en längre tid känt mer och mer att jag inte riktigt passar in här på V-malm längre. Jag är otroligt tacksam över vad dem och stället har gett mig, även om det har varit lite som en berg och dalbana vissa stunder. Men jag känner att jag alltid på något sätt har försökt att hitta likasinnade med samma handikapp, men jag känner mig alltid på andra plan än dem. Inte så att jag inte respekterar och tycker om dem, tvärtom, tycker de är jätte trevliga och avundas dem även ibland. Men likaså som det var på Adelsö där jag gick på kollo i ca 7-8 år , så kände jag mig alltid mer närmare ledarna än de andra som var där. Och jag är ledsen att jag börjar att känna så här på V-malm med. Och det gör ont i mig när jag inser det. Vill inte ha kompisar till låns, utan äkta tack! Missförstå mig inte, jag tycker om personalen på V-malm jätte mycket, och i slutändan gör dem ju bara sitt jobb. Men det känns inte alls bra för mig. Jag har mina fina privata kompisar och klarar mig bra med dem.
Men om någon säger att den vill vara vän med mig så tar jag för givet att den personen kommer att hålla det. Även om det är här på V-malm eller inte. Annars känns det lite som att jag är "lite" sämre än den personen. Vilket jag inte är, jag föddes bara med ett handikapp och ingen som har ett handikapp kan direkt göra något åt det. De är lika mycket mänskliga och värda som alla andra "Normala". Fast "normal" känns inte som rätt ord att använda, för vem är "normal" egentligen?.
Tillbaka till V-malm så känner jag mig helt kluven, står inför ett vägskäl och vet inte vilken väg jag ska välja framför mig. Det enda som jag vet är att jag måste få det att funka så länge som mamma och pappa bor utomlands iaf. Och syrran Linda bor och pluggar i Örebro, Syrran Annika bor för tillfället i huset i Hökarängen, men hon vill till hösten och kommer troligtvis att åka ut i världen och då står det ett hus där med två katter. Hur ska det gå? Det har jag mått dåligt över och tänkt på i ett halvår ungefär... Men ingen ska sabba för mig, och då ska jag fan inte sabba för mig själv heller! I´m ready to spread my wings!
Men om någon säger att den vill vara vän med mig så tar jag för givet att den personen kommer att hålla det. Även om det är här på V-malm eller inte. Annars känns det lite som att jag är "lite" sämre än den personen. Vilket jag inte är, jag föddes bara med ett handikapp och ingen som har ett handikapp kan direkt göra något åt det. De är lika mycket mänskliga och värda som alla andra "Normala". Fast "normal" känns inte som rätt ord att använda, för vem är "normal" egentligen?.
Tillbaka till V-malm så känner jag mig helt kluven, står inför ett vägskäl och vet inte vilken väg jag ska välja framför mig. Det enda som jag vet är att jag måste få det att funka så länge som mamma och pappa bor utomlands iaf. Och syrran Linda bor och pluggar i Örebro, Syrran Annika bor för tillfället i huset i Hökarängen, men hon vill till hösten och kommer troligtvis att åka ut i världen och då står det ett hus där med två katter. Hur ska det gå? Det har jag mått dåligt över och tänkt på i ett halvår ungefär... Men ingen ska sabba för mig, och då ska jag fan inte sabba för mig själv heller! I´m ready to spread my wings!
Kommentarer
Postat av: Anna och Lina
Hej tjejen :) Är inte lätt med förändringar men tror du är på rätt spår :) Önskar dig all lycka ifall att du flyttar!
Kramisar
Trackback
