Go och Glad Kexchoklad

Vet inte om det är så många, eller någon för den delen som läser min blogg längre. Var ju inte direkt igår som jag skrev sist, men jag ville bara så gärna dela med mig av en sak.

I mina mörkaste stunder, i väntan på julen är den här filmen helt underbar att titta på.
Här är trailern på filmen som på svenska heter "Julspelet" Enjoy!!

• Dagens kroppsideal...
• Bortskämdhet...
• Jämförelse...
• Fel bild av AS...
• Skuld...
• Ångest...
• Ensamhet...
• Kalla vindar...
• Kärlek...
• Depression...
• Väntan...
• Dumhet...
• Ätstörning...
• Övervikt...
• Ordet normal...
• "Inneställen"
• Mobbing...
• Utsatthet...
• Orättvisa...
• Tårar...

 

 

Sitter vaken om natten och tänker på hur mycket underbar musik det finns här i världen.
Hur skulle världen vara om det inte fanns musik?
vet inte riktigt om jag vill veta, men bara för nu ska jag lyssna och njuta av att det finns och glömma alla bekymmer för en stund...

Den här låten med Maria Mena tycker jag är helt underbar, och den får mig att känna att det är helt ok att må dåligt ibland, man är inte mer än människa trots allt!

I tre timmar har jag nu suttit och tittat på en Stephen King film som heter "Golden Years" som min granne hade valt att hyra på veckans filmkväll.
Ska jag vara ärlig så var det inte nåt i mitt tycke, den var rent ut sagt ganska tråkig. Men alla har vi ju olika smak..

Idag har jag varit och köpt ett nytt broderi, blev äntligen klar med ett broderi som jag hållt på med i perioder nu igår.  Kände att det var så skönt och avslappnande att sitta där och sy, alla andra tankar bara skuts undan för en stund och man koncentrerar sig bara på det man gör. Så jag bestämde mig för att köpa ett nytt.

Den här gången blev det ett julmotiv, är väl meningen att det ska bli klart till dess, men den jag gjorde klart igår var mindre än denna och tog ca 1-2 år att bli klar med. Men det är ju bara för att jag broderat i korta perioder.

Sen köpte jag lite färgpennor på Åhlen`s och lite annat smått och gott :)


Nu ska jag gå och lägga mig, ska upp ganska tidigt imorrn och gå på möte...
Good Night!!

Imorse när jag vaknade av att mobilen plingade till och jag fick ett sms från min kära syster som meddelade att hon nu var hemma i Sthlm, så kände jag mig taggad på att komma iväg ut till Hökis och träffa henne.
Men efter en dusch och lite frukost så började jag känna mig lite smått ilamående och så där trött i hela kroppen. Man vill bara ligga ner..
Syrran ligger också hemma och känner sig krasslig, och ingen av oss orkar åka nånstans.
Känns väldigt trist eftersom det här nog är den enda chansen att hinna träffa henne innan hon åker iväg till Thailand i en månad, och sen Australien..
Men förhoppningsvis mår vi lite bättre imorgon eller på söndag.
Vid halv två tänkte jag iaf försöka komma ut och få lite frisk luft tillsammans med en av mina grannar och en personal. Hoppas jag kommer att känna mig lite bättre till mods efter det.

---

Igår satt jag nästan hela dagen och pluggade, gick igenom vad jag skrivit och renskrivde sedan uppgiften och skickade in den. Nu hoppas jag verkligen att jag kommer att bli godkänd, det är det enda jag bryr mig om. Att bli godkänd. Såklart strävar jag efter högsta betyg, men jag blir glad bara jag får G.
Nu har jag bara en uppgift kvar på denna kurs, så jäkla skönt!!

I onsdags var jag hos sjukgymnasten igen, hon e bra sträng min sjukgymnast. Men ganska snäll också :)
Hon får mig att träna hårt iaf, och det är ju bara bra. Skönt att ha någon som kan driva på en lite och pusha på, det kan behövas. 
Då i samrådan med henne tror jag nu att jag har bestämt mig för att komma tillbaka till praktiken igen.
Jag är fortfarande inte helt bra, men jag skulle kunna börja lite smått.
Om jag till en början håller mig till att praktisera en gång i veckan och inte tar några timjobb så går det nog bra.

Nää, nu ska jag nog försöka hitta nåt att stoppa i magen :-)
So long!

Jag strävar alltid efter att klara så mycket som möjligt själv, men med min diagnos Aspergers syndrom så kan ju vissa saker kännas lite extra skrämmande eller jobbiga.
Men jag måste säga att jag är otroligt stolt över mig själv för hur mycket jag hela tiden pushar mig själv i att bli bättre på "de" saker som jag tycker är lite jobbigt.
En sak är att ringa jobbiga samtal, som att tex ringa och boka saker m.m.
Mest effektivt är det om jag blir iriterad eller arg över nåt, då kommer min inre styrka och mod fram.
Idag gjorde den det.
Jag hade pratat med en personal på boendet om att jag skulle vilja ha stöd i att ringa två lite jobbiga( för mig) samtal, och hon gick iväg och skrev in det i allmanackan, men ingen tid blev bestämd.
Ingen i personalen har hört av sig till mig idag, vi hade visserligen ingen tid inbokad för det, men det stod ju iaf i boken att de skulle kolla med mig om samtalen.
Jag blir så irriterad på att dem jämt glömmer såna här saker, sånt som jag verkligen behöver stöd med.
Men blir jag som sagt förbannad så kommer oftast en inre styrka fram inom mig, att "jag ska fan visa dem att jag kan bättre än dem..."
 Det första samtalet var till sjukgymnasten för att kolla vilken tid på fredag jag hade tid. Senast jag var där fick jag aldrig nån lapp om tiden och jag kunde inte skriva upp det nånstans, så jag hade glömt helt enkelt.
 Det andra samtalet var till SÖS för att boka återbesök, och det gick hur smidigt och lätt som helst.
Nu är jag så stolt över mig själv att jag verkligen gjorde det, efteråt tänker man alltid " hur kunde jag tänka att det där skulle vara så svårt" men det är själva tiden innan handligen som känns jobbig, att bara göra det liksom. Komma över den där tröskeln.

Sen när jag lite senare skulle gå iväg och handla så gick jag utvägen där uppe (där personalen är) och en personal gick fram till mig, och frågade (DÅ när JAG själv hade gått dit upp) hur jag mådde. Sen började han prata om samtalen, och det kändes så jäkla bra när jag kunde säga att det redan var fixat och sen bara gå :)))))

På ett sätt är jag tacksam över ert "slarv" ibland för att det får mig att utvecklas och våga göra saker som jag annars tycker är jobbiga, men just nu är jag bara PISSED OFF!!!!!

I fredags var jag som sagt på konsert med Veronica Maggio, och igår var jag och gänget på boendet publik i Tv 4as nya underhållnings och insamlings program "Dansfeber".

Och jag som trodde att den här helgen skulle bli urtrist och tråkig...:)
Har även varit duktig och varit ute på en promenad, och fotade folk(i smyg;))

Nu ska jag snart iväg till Nacka och "hänga" lite med några sköna människor.
Det är mycket populärt att både jogga, spinga, cykla eller gå vid Kungsholmsstrand...

Jag har en sådan dag idag som man kan ha ibland. Man vet inte riktigt varför, men man känner sig inte riktigt till mods. Man känner sig lite nere och trött och seg  och har svårt att komma igång med saker.

Jag sov länge idag, tog sedan en dusch för att försöka vakna, men konstigt nog kändes det nästan som att jag blev tröttare. Som om jag inte sovit på flera dagar, men kanske är det biefekten till att jag sovit lite för mycket??

Jag hade svårt att komma iväg och göra något idag. Behövde handla mat, men orkade inte släpa iväg mig själv till affären. Så jag fick sällskap av en personal och då gick det mycket bättre :)

Ringde även en kollega från jobbet och vi kom överrens om att jag skulle komma och hälsa på hos dem på Onsdag. Hon såg fram emot att träffa mig, och jag ser mycket fram emot att träffa henne, alla andra (både nya och gamla) kollegor och alla barnen ( även här både nya och gamla) :))


// M

Idag har jag haft en riktig fixar-dag. Jag har tvättat, rensat kylskåpet, ringt viktiga samtal och skickat iväg mejl.

Nån dag i nästa vecka hade jag tänkt att hälsa på, på jobbet, var jätte länge sen jag var där. Lokalerna är inte färdiga än, troligvis blir de inte det förens i slutet av Sep. Men jag ska dit och hälsa på iaf, är inte tillräkligt bra i benet än för att börja jobba..

Sen ska jag på måndag iväg till skolan, som jag inte heller har varit i på länge. Undrar om det kommer att vara några där som jag känner?? Sen efter föreläsningen ska jag ha möte med min lärare.

Nån annan dag tänkte jag väl också åka till Hökis och hälsa på katterna, och den nya inneboenden Anna.
En gammal bekant från Bollnäs trakten. Har inte träffat henne på länge, så det ska bli trevligt.
Mamma åker också på fredag till pappa i Afrika och kommer vara borta i ca en månad.

För att sammanfatta dagen så är jag ganska nöjd, trots det trista vädret. Kanske kan gå ut på en liten promenad efter middagen ändå, då det verkar vara uppehåll nu.


Dagens visdomsord:
Vi måste sluta jämföra oss med andra,
annars blir vi aldrig nöjda med oss själva!!!

Nu är man hemkommen från några dagar i fjällen. Vi åkte iväg runt nio tiden och resan till Storulvån gick bra, men var lång..
.....och ...... var jätte duktiga som orkade köra bil så pass långt. Så klart stannade vi till ibland och åt m.m.

Det kändes hur bra som helst att vara tillbaka i fjällen och Storulvån, var några år sen jag var där sist..
Vi hade kommit överrens om att jag skulle , och behöva stanna hemma en dag och vila, men inte ville jag börja resan med att sitta inne första dan och se de andra gå iväg. Nej, nej det skulle aldrig komma på fråga.

Jag följde med ut första dan, och vårt mål denna dagen var Getryggen. Jag och ....... klarade oss så pass som halva vägen upp. Jag är ju fortfarande en liten halta-Lotta och vi tog faktiskt med oss kryckorna upp på fjället.
På vägen upp var de mest till nytta för andra än för mig, men på nedvägen kändes det lite skönt att ha lite att stödja sig på. Och snacka om att mitt knä och ben har fått kämpa... Mycket träning i att gå i trappor har det varit också. För ett skadat knä är fjällen den rätta medicinen :)

Andra dagen hade personalen varit så gulliga och verkligen tänkt på mig och tittat ut en runda vi kunde gå som jag skulle kunna klara. Dagen innan hade varit ganska mycket uppåt.
Där gick vi samma väg till hängbron där jag varit många gånger tidigare, och vi satte oss vid forsen och åt vår lunch och bara njöt av naturen. Jag blundade där jag satt och lyssnade på forsens brusande och bara VAR!
Jag gillar just fjällen för att man inte behöver bry sig så mycket om allt yttre och allt annat som när man tänker efter egentligen inte är så viktigt.. FAKTISKT!
Visst är det trevligt att se bra ut och göra sig fin ibland, vare sig det är för sig själv eller någon annan, men man glömmer lätt bort det som iaf JAG anser är det viktigaste, hur man är på insidan. Hur man är som människa och behandlar sig själv och sina medmänniskor.

Flög bort lite i mina egna tankar från tråden där, men ville bara sticka in med det.
Men detta var inte bara en helt vanlig dag, utan det var ...... födelsedag, och det firades med fika i Handöl och ett äventyr över en hängbro ;)

Tredje och sista vandringsdagen var det stopp för min del (nästan) och jag skulle stanna kvar på fjällstationen medans de andra skulle ge sig ut på en liten längre runda(trodde dem).
Vink, vink till de andra och sedan var de borta (nästan så att några tårar rann ner längs kinden) och jag försökte följa dem med blicken så långt jag kunde. Sen gick jag in och surfade lite på nätet på datorn vid ingången, efter det la jag mig ner en stund och försökte vila bort min huvudvärk jag hade fått.
Efter en stund kändes det något bättre och jag kände mig otroligt rastlös.. Vid tolvtiden stod jag inte ut längre, den här resan kunde bara inte sluta med att jag suttit inne en hel dag. Nej, jag vägrade att något sådant skulle få hända. Så i min egen hemlighet packade jag ner min lunch och saker i ryggsäcken och gav mig iväg, ensam som jag var.  Men jag gick inte såå långt, och jag gick hem ganska fort igen då jag såg dimman komma snabbt ner över fjällstopparna.  Bara ca en halvtimme senare kommer de plötsligt tillbaka, det hade gått fortare än de trodde att det skulle ta. Jag blev NÅGOT förvånad, men såklart glad över att få se dem igen.

Sedan bar det av hemmåt igen, och vi blev tvungna att ta farväl av vårt kära Storulvån och dess alla fina fjälltoppar som bara väntar på att bli bestigna. Det kändes lite tungt i hjärtat när vi körde därifrån, och nu vill jag bara tillbaka, tillbaka, tillbaka.......

Den här sommaren har både blivit som jag ville och inte.  Dem starkaste minnena från den här sommaren kommer definivt att vara seglingen med familjen och denna resan med boendet.

Minnen som kommer följa mig hela livet...

Ursäkta alla svordomar, men nu är jag fan förbannad.

Vet att NI läser min blogg ibland, och jag har ett budskap till er: " Nu får ni fan skärpa er och börja arbeta..."

Hur fan kan DU lägger över allting som gör att ni inte sköter ert jobb till mig, det får ni/du fan istället ta upp med den som verkligen kan göra något åt det, din/er chef...

Och lär er vad ni ska säga i rätt tillfällen...

D var allt från mig................................................................................

Nyss åkte Jessie och Madde hem efter en mysig tjejkväll här hemma hos mig. Kul att få lite besök nu när man är lite begränsad på att ta sig till ställen själv.

Madde kom med bilen och hämtade upp mig och Jessie för att sedan åka och köpa hem thaimat. Ta några bilder nere vid rålis bedans vi väntade på maten hann vi med också. (Madde´s kamera)

Sedan åkte vi hem till mig och käkade god mat och snackade, snackade och snackade...
Var ju tänkt från början att vi även skulle hyra en film, men det glömde vi helt bort.

Längtar såå tills den dag då jag mår så bra i knät att jag klarar en utekväll igen.. Då ska jag dansa som aldrig förr ;)

Nää, nu är klockan seeent, och jag ska krypa ner i sängen..
Goodnight!!

Idag är det en riktigt bra dag. En effektiv och intensiv dag.

knäövningarna går framåt och jag har pluggat idag. Nu har jag snart skickat in den första uppgiften. Känns så skönt att jag äntligen är på G.

Dessvärre är det lite svårare att få tag på nån sjukgymnast... Alla är upptagna eller på semester.


Imorrn ska jag försöka att städa lite här hemma, med eller utan hjälp...
Och i förgår så var jag över till gallerian och gick runt i ca en timme, imorrn blir det utökning till Åhlens... (Dock inte ensam).

Ikväll blir det hemmagjord pizza med V-malm, ska bli gott :)

Mycket har hänt de senaste två åren, och jag är inte densamma, känner inte detsamma..

Just nu känns allt med nytt jobb, nya barn, nya kollegor och nya lokaler så långt borta. Jag hoppas att jag kommer hinna bli bra i knät tills jag ska vara tillbaka..

Nån gång kommer jag att bli bra, men just nu i denna stund känns det väldigt långt borta.
Börjar undra om personalen inte börjar att tröttna på mig.. 

Kan vara ganska ansträngande att sitta med mig timme efter timme och titta på tv...( Vilken nitlott) Nej, det måste man ju kompensera med några timmar framför datorn, hur skulle man annars orka?!  Vilken tur att dem tjänar pengar iaf...

Jag har ont i knät och kan inte ta mig nånstans mer än upp och ner mellan planen här på V-malm, och jag känner mig så rastlös så det inte är sant.. Vad fan ska man göra? Nån som har nåt förslag? Mer än att stirra in i tvn timme efter timme.

Idag fick jag iaf lite besök, Bine kom hit och hon hade med sig mat och en film till oss.
Vi såg på filmen "Precious" och åt maten. Vi grät.. Verkligen sorglig men ett otroligt fint budskap. Att man skall älska sig själv som den man är. Och att man kan klara sig igenom allt, verkligen ALLT! Har ni inte sett den redan, så se den för guds skull.

Sen visade hon fina bilder från Portugal, och jag önskade att jag också kunde åka iväg nånstans.

På lördag får jag besök igen, då kommer LT förbi en sväng, och på söndag kommer Johanna, Anna och Lina.
Helt plötsligt kommer alla.. men det är kul, speciellt när man känt sig lite ensam de senaste veckorna..

Och Jessica kanske kommer förbi nån gång i nästa vecka.

Bye
"Vinkar med kryckan" :)

You...

Hellre är jag ensam, ENSAM än ensam med personer runt ikring, som ändå inte är där...På riktigt..

Det låter väldigt besvärligt ifrån er sida ifall det skulle vara så att jag skulle behöva stöd under dagen, men lugn bara lugn.. Ni kan få nöja er med och komma undan med att ringa mig vid 14. Det är ju det som är inskrivet i allmanackan.

Vissa kanske anser att jag överdriver, men ledsen för dig då, för jag råkar vara på ett förstora ALLTING humör idag!!!!!!


Jag klarar mig själv!!!

And that´s how it is...

Länge sen jag uppdaterade bloggen, men nu har jag hur mycket tid över som helst till att sitta framför datorn och smattra på tangenterna eftersom att klantiga jag vred till mitt knä för andra gången på tre år. Nej, jag lärde mig tydligen inte första gången... Det gjorde så sjukt ont att jag bara skrek rätt ut. Sen kom mamma, pappa och syrran för att kolla vad som hade hänt. Vi bestämde att åka in med en gång till SÖS akauten även fast kl var sent på kvällen. Det gjorde ju så ont och jag vågade till en början knappt röra på benet. 

Väl inne på akuten så( ja, jag antar att ni vet hur det är) VÄNTADE vi i flera omgångar på olika avdelningar. 
Några tittade och klämde på mitt knä och sen fick jag göra vanlig röntgen. Efter lite väntande (igen) så kom dem och berättade vad de hade sett på röntgen bilderna. Inga ben var brutna (Thank god) men de hade kunnat se att något litet var lite trasigt, det var ordet de använde.

När kl var ca halv 5 eller nåt på morgonen så åkte jag och pappa hem för några få timmars sömn innan vi skulle in igen på magnetröntgen. Sov inte så mycket kan jag säga..

Efter magnetröntgen( jäkla läskig maskin) så sa de att inga korsband eller så som var av, men dem misstänkte att någon minisk eller så kunde vara skadad. För alla faktorer visade på att knäskålen hade hoppat ur led.

Läkaren( den snygga) frågade mig om jag hade känt att den hoppat ur led, men jag svarade bara nej, allt gick ju så fort. Sen berättade han att skadorna tydde på att den förmodligen hade gjort det. Aha, tänkte jag, är det så det känns.. Inte skönt..

Nu är det ju så här att jag säkert kommer att sitta här och gråta och tycka synd om mig själv( redan gjort) men jag har lovat mig själv att jag inte ska ge upp. Samma dag som jag gjorde illa mig så gick jag min första riktigt långa promenad på länge, och jag kände mig riktigt taggad igen. Speciellt till att fortsätta för att gå ner i vikt och för fjällvandringen som jag ska iväg på i slutet av Augusti med V-malm.

När det här hände så visste jag inte alls hur det skulle bli. Om jag skulle följa med ändå till fjällen( utan att vandra) så kanske personalen skulle tycka att det var lite onödigt, eller att det blev en extra grej att ta hand om mig. Inte för att jag inte tror att dem skulle ställa upp, men jag visste helt enkelt inte vad de skulle säga.
Men nu har jag pratat med personalen, och det verkar som om de tycker det är ok att jag följer med ändå.
Och vem vet, om jag har tur kanske jag hinner bli hyffsatt bra till dess så jag kan vara med att ta lite kortare promenader. Om jag blir trött, så kan ju dem bara fortsätta och jag gå tillbaka.  Ja, det ska nog ordna sig.

Som sagt, jag kan inte säga att jag inte ska sitta och gråta över det hela och tycka synd om mig själv, MEN jag ska inte ge upp!!!