Go och Glad Kexchoklad

Min historia är följande: Jag hade en fin uppväxt med en ganska stor familj. Två yngre systrar, en mamma och en pappa.  Ganska vanlig "svensson" familj. Jag hade alltid kompisar och var aldrig mobbad, vilket jag är otroligt tacksam över. När jag skulle börja i 2an eller 3an så började man märka att jag inte riktigt "hängde med" i skolan.
Jag gick om ett år, men märkte att det kanske inte var det rätta för mig. Jag började på Liljeholmensterapiskola och gick där till jag skulle börja 5an. Efter det så har jag gått i otaligt många olika "dåliga" skolor. Och hamnat i särklasser, små klasser med stökiga killar( och stökiga tjejer med för den delen). Jag har nästan aldrig känt nånstans att jag har "passat " in. Men som sagt så är jag mycket tacksam över att jag aldrig varit utsatt för mobbning.
När jag gick i högstadiet så fick jag min Aspergers diagnos och detta var väldigt "omvälvande" för mig.
Sedan dess så har jag mått ganska dåligt, fram och tillbaka.
När jag fick reda på att jag hade fått den här lägenheten så kunde jag knappt tro det. Jag menar, skulle jag få den, den tysta lilla tjejen som aldrig säger nåt. Och som som aldrig har fått något som den velat eller behövt, bara sådär, utan fight... Ni som känner mig nu kanske inte riktigt förstår det där om den lilla blyga tjejen  som aldrig säger nåt, men jag har verkligen varit så.  Den blygheten har jag jobbat på att få bort och tycker själv att jag har kommit ganska långt. Jag tänkte att äntligen så skulle all den tid och möda som jag och familj hade gått igenom, äntligen ge någonting tillbaka. Att det skulle bli en nystart. Men så blev det inte riktigt...
Jag flyttade in och allt verkade vara för bra, vilket det ju också på ett sätt visade sig vara. Jag gick igenom en otroligt jobbig och skakande första natt, och många andra jobbiga nätter därefter som gjorde att jag tappade tron på allting och  nästan inte orkade göra nåt. All energi gick liksom åt att försöka stå ut med situationen. Men jag har endå alltid känt mig tvungen( mest för mig själv) att vara den duktiga och starka tjejen. Och det kanske är därför som jag inte berättade så mycket hur "situationen" verkligen påverkade mig. Ville inte att alla skulle se mig som, Marielle, den svaga tjejen.  Och när min granne äntligen flyttade så trodde jag att jag äntligen skulle få börja om igen, så som jag hade tänkt att jag skulle få göra från första början när jag flyttade in. Men så blev det inte. Visst jag hittade praktik och har utvecklats på många andra sätt, men vad jag ínte räknade med var att man ska ha energi för allt också.
Och energi fylls inte på av sig själv. Så jag har liksom hamnat i en slags "grop" nu och kan inte ta mig upp. Åtminstone inte själv aif. Trots att jag har försökt. TRO MIG!!!
Så det måste vara därför som jag har fått alla mina "krämpor" och så.
Det här skriver jag mest för mig själv, för att jag ska förstå min situation och inte skämmas över den...
Har varit hos naprapaten nu två gånger. Än så länge känns det inte så mycket bättre, men jag vet att det inte blir bättre bara efter nån gång eller så. utan man måste gå på behandlingar under en längre tid om man ska se och känna någon förbättring. Och så ska jag gå och prata med någon. Det kan verkligen behövas ibland.
Just nu gör jag inte så mycket om dagarna, men försöker intala mig att det är helt okej.
Jag ska inte sluta på praktiken, MEN jag SKA gå ner i dagar och tid. Jag trodde att jag hade gått ner tillräkligt i tid när jag kom tillbaka förut efter en månad hemma, men det hade jag inte. Jag åkte på en rejäl förkylning och efter det kom "krämporna" tillbaka.  Så jag hann bara tillbaka till paktiken knappt en vecka, för jag åkte hem på fredagen när jag blev sjuk.  Men jag är hellre där LITE än inte ALLS...
Tack ni som har orkat med att läsa hela de här långa och lite "personliga" inlägget. Jag uppskattar verkligen ER!
//Kramar från mig

Jag kom aldrig iväg till naprapaten idag, känner mig fortfarande förkyld. Och så har jag ont i rygg och mage(så som man får en gång i månaden). Som vanligt allt på en och samma gång...
Åkte själv in till akuten inatt. Hade sån otrolig värk i ryggen. Hade stoppat i mig så mycket alvedon som man får, men inget hjälpte. Visste egentligen inte vad det kunde göra för mig där, men var bara helt borta i huvudet och åkte in endå. Så klart kunde de inte hjälpa mig med så mycket där. Men fick prata med en sjuksyster iaf, och det var väl ganska bra. Kände mig bara så himla DUM när jag efter ca en kvart åkte därifrån igen. Inte ett dugg klarare i huvudet.
När jag kom hem så var jag helt slutkörd och somnade av utmattning. Sov ÄNTLIGEN länge, och ca kl 14 ringde MIN PAPPA. Var väldigt skönt att höra pappas röst, får mig alltid lugn. Pappa gjorde sin vanliga " predikan" som jag kallar det, hehe. Men en positiv " predikan". Får mig att tänka i andra perspektiv...
Jag har förstått att de här " förändringarna" som jag har haft under de senaste två åren, helt enkelt blivit för mycket.
Och jag tillåter mig inte att vara svag, utan ställer istället så höga krav på mig själv. Att jag bara ska ta alla nya förändringar och klara det galant, på en gång.
Men det kan jag inte göra för jag är inte nån superhjälte, BARA MÄNSKLIG!

Är fortfarande hemma och sjuk, kan knappt sova för att jag har så ont i halsen och hostar.
En jätte läskig sak hände mig igår kväll, då jag skulle svälja ner en alvedon. På något sätt så måste den ha hamnat fel, för den satte sig typ precis iför luftvägarna kändes det som. Jag kunde inte andas. Allvarligt talat, det kändes som om jag höll på att kvävas. Helt sjukt, har aldrig varit med om något värre. Men den kom upp tillslut iaf, som tur var.
Men var jätte skakig efteråt...
Så jag gick upp till plan 2 för sällskap och Beck =)
Pratade även med mamma och pappa igår, saknar dem...

När jag hör den här låten får jag rysningar av välbehag!

Nu ligger man hemma och nerbäddad i sängen. Näsan rinner och halsen känns tjock. Ville så gärna gå till jobbet idag, dels för att det är Maria´s näst sista dag och så för att det känns så roligt att äntligen vara tillbaka.
Så jag åkte till jobbet och det var väl ok på förmiddagen, men efter lunch då jag skulle på rast så började jag känna mig mer och mer hängig. Jag kunde inte koncentrera mig på jobbet, var jätte ljudkänslig och kände att jag hade dåligt tålamod med barnen. Alltså bäst att åka hem...
Ringde Bine och sa att jag inte orkar träffas idag. Hon sa att hon redan var lite förkyld, och då kanske det inte är så smart att smitta ner henne ännu mer. Blir ingen träning med Jessie i helgen helller.
Nu ska jag bara bli frisk så jag kan jobba igen på måndag. Så jag hinner träffa Maria igen. Vi skulle ju byta nummer med varann, men jag hann inte det idag.
Kanske(om jag orkar) går jag dit upp ikväll för att titta på "Lets dance" med personalen.
Nu ska jag krya på mig!!!
//Kram

Idag var min andra dag på en månad på praktiken. Det har känts väldigt bra att komma tillbaka. Barnen är glada att se mig och jag dem =)
Det har börjat en ny liten grabb på våran avdelning och han e bara för söt. Första gången jag träffade honom(när jag var och hälsade på) så gav han mig ett stort leende. Bara så där, helt otroligt anpassningsbar, inte alls som de flesta andra var när de var nya. Och han är så pass liten också, vet inte exakt hur gammal han är. Han är så liten iaf att han inte kan gå än. Han kryper omkring där och en riktig klätterapa är han också, så man får hålla koll på den lilla rackaren. Och så är han så otroligt gullig för han gillar att bli buren och gosa också =) Och jag som ska vara rädd om min rygg... Man kan bara inte låta bli...

Har varit helt slut nu både igår och idag efter jobbet. Måste lägga om mitt chema lite, men har inte bestämt mig hur än. Vet bara att jag måste gå ner lite i tid. Så jag inte hamnar i en svacka igen.
Orkade inte gå till kören ikväll helller, har inte varit där på ett tag nu. Visst sitter jag och grämmer mig över att jag inte kommer iväg, men jag känner endå att jag inte orkar. Och om jag ska må bra i det långa loppet så får jag ta ett steg i taget. Först och främst så ska jag komma igång med praktiken igen och hålla det flytande.
//Kram

Hejsan! Nu var det ett tag sen jag skrev igen.  Jag har som sagt haft en ganska jobbig tid ett tag, och läkaren tror att det är stress som har satt sig i kroppen. Inte stress tidsmässigt utan att det har hänt väldigt mycket för mig på kort tid. Roliga som jobbiga saker.
En lista på händelser de närmaste två åren som det har hänt mycket på.

1. Jag flyttar in på Västermalm service boende.
2. Får en turbulent första natt samt en lång tid därefter.
3. Jag flyttar hem till Hökis p.g.a turbulens på boendet.
4. Jag flyttar tillbaka för en andra chans.
5. Jag får praktik på MQ.
6. Jag flyttar hem igen till Hökis p.g.a samma skäl som innan.
7. Jobbig period, uteblir från praktiken.
8.  Flyttar tillbaka, tredje gången gillt.
9. Kommer tillbaka och jobbar praktikkontraktet ut.
10. Har en hyffsad skön sommar.
11. Går på studiebesök på förskola.
12. Börjar sjunga i kör.
13. Börjar praktisera på förskola.
14. Det lönar sig och slutligen flyttar min granne, till ett ställe som passar honom bättre.
15. Jag går ner i en svacka, är borta från praktiken ca en månad.
16. Kommer tillbaka och jobbar ett tag igen, samt utvecklas på praktiken.
17. Jul firas i Nässjö och Skogås.
18. Åker till Syd-Afrika med familjen. Är borta tre veckor.
19. Jag och mina systrar åker hem, säger ett tårfyllt farväl till mor och far.
20. Kommer tillbaka på jobbet, ökar arbetstiderna.
21. Hamnar i en svacka igen. Ca en månad denna gången med.
22. Och här är jag nu, åter igen tillbaka på praktiken...

Så jag har lärt mig min läxa. Ska ta vara mer på mig själv och lyssna på min kropp när den säger "STOP"

Igår gick jag upp kl 5 på morgonen för att jag och några fler från V-malm skulle åka till Kungsberget och åka skidor.

Jag hade inte bokat något än, för jag visste inte om jag skulle orka åka. Men jag hoppades att jag skulle göra det.

Och det gjorde jag, JIPPI =)

Vi åkte buss dit och resan tog ungefär tre timmar. När vi var framme så skulle de andra hämta ut sina förbokade skidor etc, medans jag gick för att hyra mina där på plats. Kan säga att när jag hade hyrt allt mitt och köpt ett liftkort så stod några fortfarande i kön. Helt otroligt, så nu vet vi att det inte lönar sig att förboka.

Tog lite tid innan vi alla hade fått på oss våra pjäxor m.m., men efter ett tag så hade vi alla våra skidor på oss och tog oss till liften. Var lite nervös över första åket på 5-6 år. Men så roligt det var. Första åken var i en grön backe. Inga problem där. Tycker det är mer läskigt och jobbigt i blåa och röda backar. Jag åkte några blå och röda backar också, och det var där som min första vurpa skedde. Fick lite ont i rumpan bara, hehe.
Ramlade inte något mer, vilket var skönt. Tror att jag är lite för rädd i de blå och röda backarna, har alltid i bakhuvudet att pappa bröt benet genom att han halkade på en isfläck när han åkte skidor. Hatar de där isfläckarna, och i vissa backar så är dem nästan överallt. Men det är bara att öva, öva, öva...
Var verkligen jätte roligt att åka skidor, och de gjorde att jag glömde bort min värk för en stund.
Efter lunch kändes det lite snopet bara att tiden gått så fort och vi hann bara med ett sista åk innan bussen skulle gå hem. Det satt två killar framför oss, både på dit och hemresan och de snackade så jäkla mycket. Munnen gick stup i ett, och jag fick höra sedan att de även typ hade snackat ganska rasistiskt. Och när jag kom på bussen när vi skulle åka hem så sa den ena av killarna  "Hon ser helt betagen ut" och tittade på mig och sedan hans kompis.  Just då brydde jag mig inte så mycket, ville bara sätta mig ner. Men som vanligt så kommer man oftast på senare vad man ska säga, och jag skulle ha sagt " pratar du om mig eller?" eller nåt. Hur kan man bara kommentera nån så, som man inte känner???  Nog om det. En annan grej på resan hem var att de visade en film "Good luck Chuck" och det var bara ett så konstigt val av film på en allmän buss. En allmän buss där de finns barn med. Om ni inte har sett den så kan jag säga att nästan hela filmen består av olika sexscener. Den var inte särskilt bra, men jag titta på den endå för att fördriva tiden. När vi hemma så köpte jag pizza för att sedan sätta mig och titta på melodifestivalen- Andra chansen. Jag är glad att det blev Caroline af Ugglas som gick vidare till finalen. Vet att hon är "lite" udda och så, men gillar verkligen hennes låt "Snälla Snälla". Men det är precis som en personal här på boendet sa att man blir lite nervös så fort hon är i rutan. Man tänker " vad ska hon nu hitta på" . Men egentligen så ska man ge henne en eloge för hon är verkligen duktig, och visar det här. OCH hon är sig SJÄLV... Jag beundrar såna människor som verkligen vågar vara sig själva.
Idag har jag mest legat i soffan och degat. Känner lite här och där i kroppen, AJ, aj, aj
Kollat på diverse repriser på tv4 som "Lets Dance", "Sveriges värsta bilförare" m.m.
Nu ska jag kolla på " Mia och Klara" och sedan blir det "Parlamentet" och "Beck"
//Kram

Hej alla! Just nu sitter jag uppe, kan inte sova. Hade svårt att sova inatt också, så jag kom inte iväg förens efter ett till jobbet. En personal följde med mig. Det var jätte kul att träffa alla barnen och kollegorna igen. De blev glada att se mig, och Maggan sa till mig,  "Märkte du hur de lyste upp när du kom?" Var väldigt svårt att gå därifrån bara och skulle ha velat stanna där längre. Men eftersom jag hade en personal med mig var vi tvungna att åka ganska snart. Pratade även med mamma först innan jag åkte till jobbet och när jag kom hem så ringde pappa.
Ma,Pa, synd att ni har problem med bilen..
Har även fått höra att min kära katt Olivia börjar bli gammal. Hon är nog troligtvis 13 år nu eller så. Det är ganska gammalt det. Hon har mer och mer börjat att kissa och bajsa lite överallt hemma.  Vilket jag kan förstå är ett ganska jobbigt problem för Annika som bor själv där hemma. Och särskilt nu när hon går i gips. Känns så himla jobbigt att tänka på det bara. Olivia har varit och är fortarande en stor del i mitt liv. Känns alltid skönt att borra ned ansiktet i hennes mjuka päls när man känner sig lite ledsen eller ensam... Under vissa jobbiga perioder har hon nästan varit som en slags vän, även om hon bara är en katt. Jag kommer speciellt ihåg en gång när hon hade sprungit bort och var borta i flera dagar. Blev jätte orolig att det kanske hade hänt nåt och hon blivit överkörd eller nåt, men så kände jag bara en dag en sån stark känsla av att hon skulle komma hem igen. Och det var precis vad hon gjorde senare samma dag. Spooky...
Nu ska jag försöka sova.
//Kram


P.s. Jag glömde berätta att vi V-malm fick oväntat besök igår av en viss fd granne till mig. Faktiskt kul att se honom igen och höra att han har det bra på det nya stället. Att han får den hjälp han behöver. Förvånande nog så tycker jag faktiskt att det kan vara lite tomt här utan honom ibland, hehe. D.s.

Det är tungt just nu och jag har ont och är inte tillbaka på jobbet än, men då tittar jag på en dansfilm för att få hoppet tillbaka. Och det är precis vad jag känner att jag har börjat få nu. Hyrde "Center Stage, Turn it up"  Har sett ettan(Center Stage) förut och jag bara älskar den. Numera älskar jag bägge två...
Jag vet att jag aldrig kan bli någon "dansare" så, men jag älskar att både titta på dans och dansa själv. Och huvudsaken är att man tycker det är kul och gör det för att man själv vill det.
På tis ska jag till läkaren och jag ska försöka att förbereda mig bäst jag kan inför besöket. Har skrivit upp en lista med alla mina symtom på, och så ska jag börja skriva dagbok om mina symtom. Hur de känns och om det kommer vid speciella tillfällen eller vissa "mönster" de har.
Ska även boka tid för "Rosenmetoden" på axelssons och hoppas att jag kan få hjälp med min ömma kropp där.
Jag försöker att ta en dag i taget och jag vet att jag inte är bortglömd som jag skrev i mitt tidigare inlägg, bara som man känner ibland. Jag vet och är jätte tacksam för att jag har min familj(även om de inte alltid är så nära geografiskt) hos mig och mina fina vänner. Även om man inte alltid träffas så ofta, så vet man att de finns där.
Tack Kristin för dina fina ord, Kram på dig min vän =)
Så här dansar jag i mina drömmar!!!