Go och Glad Kexchoklad

Min historia är följande: Jag hade en fin uppväxt med en ganska stor familj. Två yngre systrar, en mamma och en pappa.  Ganska vanlig "svensson" familj. Jag hade alltid kompisar och var aldrig mobbad, vilket jag är otroligt tacksam över. När jag skulle börja i 2an eller 3an så började man märka att jag inte riktigt "hängde med" i skolan.
Jag gick om ett år, men märkte att det kanske inte var det rätta för mig. Jag började på Liljeholmensterapiskola och gick där till jag skulle börja 5an. Efter det så har jag gått i otaligt många olika "dåliga" skolor. Och hamnat i särklasser, små klasser med stökiga killar( och stökiga tjejer med för den delen). Jag har nästan aldrig känt nånstans att jag har "passat " in. Men som sagt så är jag mycket tacksam över att jag aldrig varit utsatt för mobbning.
När jag gick i högstadiet så fick jag min Aspergers diagnos och detta var väldigt "omvälvande" för mig.
Sedan dess så har jag mått ganska dåligt, fram och tillbaka.
När jag fick reda på att jag hade fått den här lägenheten så kunde jag knappt tro det. Jag menar, skulle jag få den, den tysta lilla tjejen som aldrig säger nåt. Och som som aldrig har fått något som den velat eller behövt, bara sådär, utan fight... Ni som känner mig nu kanske inte riktigt förstår det där om den lilla blyga tjejen  som aldrig säger nåt, men jag har verkligen varit så.  Den blygheten har jag jobbat på att få bort och tycker själv att jag har kommit ganska långt. Jag tänkte att äntligen så skulle all den tid och möda som jag och familj hade gått igenom, äntligen ge någonting tillbaka. Att det skulle bli en nystart. Men så blev det inte riktigt...
Jag flyttade in och allt verkade vara för bra, vilket det ju också på ett sätt visade sig vara. Jag gick igenom en otroligt jobbig och skakande första natt, och många andra jobbiga nätter därefter som gjorde att jag tappade tron på allting och  nästan inte orkade göra nåt. All energi gick liksom åt att försöka stå ut med situationen. Men jag har endå alltid känt mig tvungen( mest för mig själv) att vara den duktiga och starka tjejen. Och det kanske är därför som jag inte berättade så mycket hur "situationen" verkligen påverkade mig. Ville inte att alla skulle se mig som, Marielle, den svaga tjejen.  Och när min granne äntligen flyttade så trodde jag att jag äntligen skulle få börja om igen, så som jag hade tänkt att jag skulle få göra från första början när jag flyttade in. Men så blev det inte. Visst jag hittade praktik och har utvecklats på många andra sätt, men vad jag ínte räknade med var att man ska ha energi för allt också.
Och energi fylls inte på av sig själv. Så jag har liksom hamnat i en slags "grop" nu och kan inte ta mig upp. Åtminstone inte själv aif. Trots att jag har försökt. TRO MIG!!!
Så det måste vara därför som jag har fått alla mina "krämpor" och så.
Det här skriver jag mest för mig själv, för att jag ska förstå min situation och inte skämmas över den...
Har varit hos naprapaten nu två gånger. Än så länge känns det inte så mycket bättre, men jag vet att det inte blir bättre bara efter nån gång eller så. utan man måste gå på behandlingar under en längre tid om man ska se och känna någon förbättring. Och så ska jag gå och prata med någon. Det kan verkligen behövas ibland.
Just nu gör jag inte så mycket om dagarna, men försöker intala mig att det är helt okej.
Jag ska inte sluta på praktiken, MEN jag SKA gå ner i dagar och tid. Jag trodde att jag hade gått ner tillräkligt i tid när jag kom tillbaka förut efter en månad hemma, men det hade jag inte. Jag åkte på en rejäl förkylning och efter det kom "krämporna" tillbaka.  Så jag hann bara tillbaka till paktiken knappt en vecka, för jag åkte hem på fredagen när jag blev sjuk.  Men jag är hellre där LITE än inte ALLS...
Tack ni som har orkat med att läsa hela de här långa och lite "personliga" inlägget. Jag uppskattar verkligen ER!
//Kramar från mig