Drömmen som blev en mardröm!
Jag har nog aldrig riktigt berättat för någon hur det egentligen kändes och var under tiden med min granne. Jag nämner inga namn,men jag känner ett sånt behov av att skriva om det. Få folk att se och förstå hur jobbigt jag hade det. Det står emot mig lite grann att säga det, men jag kände mig VERKLIGEN bortglömd av personalen. Jag fick skit för det senast jag skrev om en händelse runt min granne, men denna gången beskriver jag bara och pratar om mina känslor kring det. Det är stor skillnad...
Jag fick lägenheten och kan inte beskriva med ord hur glad jag blev. Som jag har nämnt tidigare så har jag oftast fått kämpa för att saker ska hända, men nu helt plötsligt så vänder allt.
Jag tänker att det kommer att bli min stora vändpunkt och jag börjar att få drömmar om framtiden osv.
Jag flyttar in och jag minns hur roligt jag och Sabine hade det där kvällen när ALLT började. Vi hade lagat Tacos, kollat på film, pratat och skrattat. Vi somnade och vaknade sedan mitt i natten. Längre in på det vill jag inte gå, men efter den natten så har det varit väldigt mycket aktivitet nattetid med hög musik och bråk...
Jag känner väldigt starka känslor om hur BORTGLÖMD jag kände mig varje gång jag stack ut huvudet i korridoren för att titta vad som händer, och personalen sa åt mig att gå in till mig igen. Där satt jag sen i min säng och lyssnade och väntade på att det skulle lugna ner sig. Jag var helt förvirrad och visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag brukade sätta på tvn för att FÖRSÖKA tänka på något annat. Sova var helt omöjligt.
Värst var det när jag hörde att han var ledsen, jag kände sån otrolig uppgivenhet. Ville bara hjälpa till, men kunde och visste inte hur. Jag har väldigt svårt att komma över mina känslor mot personalen att jag kände mig bortglömd och önskar ibland att de kunde ha ansträngt sig lite mer och pratat mer med mig om det. Och då menar jag inte fakta om min granne och allt som hände, utan om mina känslor kring allting. Jag menar, trots att jag inte visste så mycket om allt , så visste jag mer än de flesta andra som bor här. Vare sig jag ville veta eller inte...
Jag mådde så dåligt ibland av allt att jag flera gånger funderade på att flytta. Ville egentligen inte, men kände nästan som att det inte fanns någon annan utväg.
Ibland kändes det som om jag bara ville skrika ut: JAG FINNS OCKSÅ.....
Nu har jag på EGET initiativ tagit kontakt med en psykolog då jag får hjälp med att prata om allt det här. Och det känns som att det är på tiden.
Tack för att ni lyssnade på min berättelse!
Jag fick lägenheten och kan inte beskriva med ord hur glad jag blev. Som jag har nämnt tidigare så har jag oftast fått kämpa för att saker ska hända, men nu helt plötsligt så vänder allt.
Jag tänker att det kommer att bli min stora vändpunkt och jag börjar att få drömmar om framtiden osv.
Jag flyttar in och jag minns hur roligt jag och Sabine hade det där kvällen när ALLT började. Vi hade lagat Tacos, kollat på film, pratat och skrattat. Vi somnade och vaknade sedan mitt i natten. Längre in på det vill jag inte gå, men efter den natten så har det varit väldigt mycket aktivitet nattetid med hög musik och bråk...
Jag känner väldigt starka känslor om hur BORTGLÖMD jag kände mig varje gång jag stack ut huvudet i korridoren för att titta vad som händer, och personalen sa åt mig att gå in till mig igen. Där satt jag sen i min säng och lyssnade och väntade på att det skulle lugna ner sig. Jag var helt förvirrad och visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag brukade sätta på tvn för att FÖRSÖKA tänka på något annat. Sova var helt omöjligt.
Värst var det när jag hörde att han var ledsen, jag kände sån otrolig uppgivenhet. Ville bara hjälpa till, men kunde och visste inte hur. Jag har väldigt svårt att komma över mina känslor mot personalen att jag kände mig bortglömd och önskar ibland att de kunde ha ansträngt sig lite mer och pratat mer med mig om det. Och då menar jag inte fakta om min granne och allt som hände, utan om mina känslor kring allting. Jag menar, trots att jag inte visste så mycket om allt , så visste jag mer än de flesta andra som bor här. Vare sig jag ville veta eller inte...
Jag mådde så dåligt ibland av allt att jag flera gånger funderade på att flytta. Ville egentligen inte, men kände nästan som att det inte fanns någon annan utväg.
Ibland kändes det som om jag bara ville skrika ut: JAG FINNS OCKSÅ.....
Nu har jag på EGET initiativ tagit kontakt med en psykolog då jag får hjälp med att prata om allt det här. Och det känns som att det är på tiden.
Tack för att ni lyssnade på min berättelse!
Kommentarer
Trackback
