Go och Glad Kexchoklad

And that´s how it is...

Länge sen jag uppdaterade bloggen, men nu har jag hur mycket tid över som helst till att sitta framför datorn och smattra på tangenterna eftersom att klantiga jag vred till mitt knä för andra gången på tre år. Nej, jag lärde mig tydligen inte första gången... Det gjorde så sjukt ont att jag bara skrek rätt ut. Sen kom mamma, pappa och syrran för att kolla vad som hade hänt. Vi bestämde att åka in med en gång till SÖS akauten även fast kl var sent på kvällen. Det gjorde ju så ont och jag vågade till en början knappt röra på benet. 

Väl inne på akuten så( ja, jag antar att ni vet hur det är) VÄNTADE vi i flera omgångar på olika avdelningar. 
Några tittade och klämde på mitt knä och sen fick jag göra vanlig röntgen. Efter lite väntande (igen) så kom dem och berättade vad de hade sett på röntgen bilderna. Inga ben var brutna (Thank god) men de hade kunnat se att något litet var lite trasigt, det var ordet de använde.

När kl var ca halv 5 eller nåt på morgonen så åkte jag och pappa hem för några få timmars sömn innan vi skulle in igen på magnetröntgen. Sov inte så mycket kan jag säga..

Efter magnetröntgen( jäkla läskig maskin) så sa de att inga korsband eller så som var av, men dem misstänkte att någon minisk eller så kunde vara skadad. För alla faktorer visade på att knäskålen hade hoppat ur led.

Läkaren( den snygga) frågade mig om jag hade känt att den hoppat ur led, men jag svarade bara nej, allt gick ju så fort. Sen berättade han att skadorna tydde på att den förmodligen hade gjort det. Aha, tänkte jag, är det så det känns.. Inte skönt..

Nu är det ju så här att jag säkert kommer att sitta här och gråta och tycka synd om mig själv( redan gjort) men jag har lovat mig själv att jag inte ska ge upp. Samma dag som jag gjorde illa mig så gick jag min första riktigt långa promenad på länge, och jag kände mig riktigt taggad igen. Speciellt till att fortsätta för att gå ner i vikt och för fjällvandringen som jag ska iväg på i slutet av Augusti med V-malm.

När det här hände så visste jag inte alls hur det skulle bli. Om jag skulle följa med ändå till fjällen( utan att vandra) så kanske personalen skulle tycka att det var lite onödigt, eller att det blev en extra grej att ta hand om mig. Inte för att jag inte tror att dem skulle ställa upp, men jag visste helt enkelt inte vad de skulle säga.
Men nu har jag pratat med personalen, och det verkar som om de tycker det är ok att jag följer med ändå.
Och vem vet, om jag har tur kanske jag hinner bli hyffsatt bra till dess så jag kan vara med att ta lite kortare promenader. Om jag blir trött, så kan ju dem bara fortsätta och jag gå tillbaka.  Ja, det ska nog ordna sig.

Som sagt, jag kan inte säga att jag inte ska sitta och gråta över det hela och tycka synd om mig själv, MEN jag ska inte ge upp!!!